Kenpo

Självförsvars Studio

Budons roll i svensk skola, Del 1

Jag ämnar med denna artikel att undersöka om Budons förhållningssätt och principer har något att tillföra den svenska skolan. Jag kommer att studera den svenska läroplanen för att se om det finns värden i Budon som är förenliga med den svenska läroplanen. Syftet är inte att göra en djupanalys av Budo och dess innersta väsen utan enbart studera om det finns vissa värden som kan tänkas överensstämma.

Jag har använt mig av ett sociologiskt perspektiv när jag har skrivit denna artikel. Det innebär att jag har intresserat mig av de sociologiska aspekterna hos människan och samhället för att förstå hur vi betraktar andra subjekt, andra kulturer och kampkonsten.

Budons Historia

Om man tittar tillbaka på människans historia har kampen för överlevnad alltid varit ett centralt tema i vardagen. Och för att överleva har de flesta kulturer därför utvecklat olika typer av kampmetoder. Dessa har naturligtvis påverkats av sin omgivning. Olika vapen och metoder har anpassats om det så var ämnat för strid eller jakt på föda. Med största sannolikhet har de flesta sporter sitt ursprung i någon typ av kamp. Spjutkastning var till exempel en viktig färdighet vid strid eller jakt och att springa fort skall inte underskattas. Även om kamp med vapen är det effektivaste sättet att försvara sig själv eller döda så har det förekommit tekniker med tomma händer runt om i världen under lång tid.

I det feodala och samurajernas Japan hade kampteknikerna – bujutsu (en sammansättning av bu=kamp och jutsu=teknik) – en central roll i de häftiga striderna familjerna emellan i kampen om makten. Striderna var ofta blodiga och det var av yttersta vikt att man hade funktionella och effektiva tekniker. Men förändringens vindar svepte över Japan år 1600 då Tokugawa Ieyasu kom till makten och blev Shogun. Han flyttade maktcentrat från Kyoto till Edo och en lång period av fred och sociala förändringar inleddas vilket gjorde att bujutsu förlorade allt mer av sin offensiva karaktär. Det utvecklades en etisk och religiös rörelse som betonade kärleken till sina medmänniskor som kom att påverka kamparterna till att förfinas och transformeras till budo.

Det första tecknet – bu – översätts oftast till kamp eller krig. Detta är dock felaktigt för om man studerar detta kinesiska tecken betyder det ”att marschera med vapen”. Men denna betydelse kom att ändras av konfucianerna några hundra år f Kr till dagens betydelse som är ”att stoppa vapen”. Detta kan tolkas till att betyda fred in den bemärkelsen att man avbryter striden. Man kan uttrycka det som en kamp, inte mellan två människor, utan en kamp för att utveckla och förfina sig själv. Det är inte en kamp för förtryckelse eller våld utan en väg för att finna styrka i sig själv och hjälpa andra medmänniskor.

Det andra tecknet – do – översätts ofta med väg eller filosofi. Man skulle kunna säga att do föreskriver hur man skall leva. Inte som någon doktrin utan en vägvisare till sitt innersta väsen för att finna en mening. Sammantaget blir budo ”kampens väg”. Inte en väg till förtryck och våld utan en väg till personlig utveckling och en ständig strävan att utveckla sin personlighet. Kampkonsterna blev ett sätt att söka livets sanna väg och att besegra sitt ego och inte en väg att besegra andra.

I Kina fanns det två kulturella huvudriktningar – taoism och konfucianism. Taoismen betonar den individuella friheten där man varken själv belastar eller belastas av samhället. Konfucianismen lägger stor vikt på medborgarnas samarbete och att göra sin plikt för samhället. Dessa båda strömningar fann sina vägar till Japan och särskilt konfucianismen integrerades i den japanska kulturen. En annan religion som kom att bli viktig i Japan var buddhismen som kom att utvecklas tillsammans med nationalreligionen shinto. Buddhismen berör vår interaktion med våra medmänniskor och föreskriver ödmjukhet för att därigenom bli lycklig medan i shinto det finns en strävan efter harmoni med naturen där allting har en själ. När zenbuddhismen kom till Japan på 600-talet blev zen snabbt populärt bland krigaradeln med ideal som enkelhet, det stilfulla och det behärskade. Det regelsystem eller rättesnöre som samurajerna hade kallades bushido och gav en bild av en idealmänniska med egenskaper som andlig jämvikt, orubbligt lugn, självförtroende, disciplin, respekt och förmåga att lösa problem. Man kan säga att dessa ideal är de samma som finns inom budo idag.

Innebörden i Budo

Ända sedan Edoperioden (1600-1867) har Budo använts som ett samlingsnamn för kamparter med rötter i Japan som t ex. karate, aikido, iaido och judo¹. Kampen på liv och död är givetvis ett minne blott, men tanken att utveckla individen som helhet, finna mer mening i livet och att må bra lever kvar i budo. För att förstå budons egenskaper och grundläggande idéer bör vi ta en titt på de sex paragrafer (Budo Kensho) som det japanska budorådet etablerade 1987 efter sex års forskning²:

Ändamål (Mutuketi)
§.1. Budo har som sitt ändamål, genom att träna både kropp och själ med Bugi (kamptekniker), att finslipa karaktär, höja kunskapen och utbilda kompetenta personer.

Träning (Keiko)
§.2. Vid träning skall man följa Reiho (etikett) hela tiden, sätta värde på grundträning utan att hänge sig enbart åt teknisk träning, träna med själ och teknik samt kropp som en enhet.

Tävling (Shiai)
§.3. Vid tävling eller uppvisning i kata skall man uppvisa den budoanda som man har tränat, försöka sitt bästa utan att vara stolt om man vinner eller ledsen om man förlorar. Behåll en moderat attityd.

Dojo
§.4. Dojo är en plats där man tränar sin själ och kropp. Man skall följa disciplin och Reigi (etikett), ta hänsyn till tysthet, renhet och säkerhet, sträva efter att behålla en värdig miljö.

Undervisning (Shido)
§.5. Vid undervisning, alltid sträva efter att finslipa karaktären, engagera sig i studier av teknik och dess teori, träna kropp och själ utan att vara bunden till vinst eller förlust, skicklighet i tekniker, behålla sin förebild som instruktör.

Främjandet (Fukyu)
§.6. Vid främjandet skall vi utnyttja egenskaperna i traditionell budo, från internationell synpunkt berika innehållet och befordra studier och utveckling av budo.

Tanken att kropp och själ inte är separata ting utan utgör en enhet är djupt rotad i budon. Denna syn borde ligga till grund för vår utbildning av människor. Det ursprungliga syftet i budo var att utbilda människan som helhet och inte bara se till de tekniska färdigheterna. Det ligger mer värde i processen att lära sig (personlig kontakt och utveckling av kunskap och själmedvetenhet) än att nå resultat. Inom budon säger man att lärare och elev skall utvecklas tillsammans där man ödmjukt erkänner att man är olika karaktärer och där läraren anpassar sig efter elevens specifika förutsättningar. Viktigt är också förståelsen att det finns olika faktorer som påverkar inlärningen som t ex. talang, vilja engagemang och lärare. Den viktigaste faktorn är entusiastisk vilja. Du kommer inte långt med en enastående talang om du saknar viljan för det krävs att du tränar ett tag innan talangen visar sig. Och även om man inte har talang kan man ändå komma lång med en god vilja.

Läs även fortsättningen.

Av: Mattias Bodin
2:nd Degree Black Belt